läst.se

Bokrecensioner

Naken och gripande kärleksförklaring till en mor

Publicerad 2015-02-26 18:13:07 i Allmänt,

Mysteriet mamma
Trude Lorentzen
Ordfront

När Trude är 14 år blir hennes mamma plötsligt sjuk, det varar i 475 dagar. Kan ett ostämt piano verkligen utlösa en dödlig depression när man till synes aldrig haft några psykiska problem tidigare? Det frågade sig familj, vänner och läkare runtomkring Mia Lorentzen under sjukdomstiden 1989-1990. Vad var det egentligen som hände? Det kan man bara spekulera kring, en ödesdiger söndag i maj hoppade Mia ut från sjunde våningen på det sjukhus hon var inlagd på. Mer än 20 år har gått sedan Trudes mamma tog livet av sig, och Trude är själv förälder. Hon bestämmer sig för att det nu är tid att nysta i mysteriet mamma.

Detta är en naken och gripande kärleksförklaring till en saknad mor, där den vuxna dottern söker svar på varför. Vilken tragedi för en person i tonåren att se en förälder må så dåligt, och inte kunna nå fram eller göra något. Att i den åldern behöva vara den starka och trygga, när man som mest behöver någon vid sin sida. Jag blir ledsen å familjens vägnar, tårarna bränner innanför ögonlocken och jag får själv en känsla av hopplöshet. Jag blir djupt berörd och påverkad av denna fantastiska hyllning, och jag får flashbacks från perioder när jag själv mått dåligt. Alla har vi mer eller mindre tuffa perioder i livet, men här beskrivs det så väl hur det kan vara när det gått ett steg längre, när man inte längre känner att det finns någon återvändo.

Jag tar en paus i läsandet och tittar på min egen son som ligger och sover bredvid mig. Skulle jag kunna lämna honom? Svaret är nej, oavsett hur dåligt jag mår. Jag har gett honom livet, och jag vill vara en del av hans liv så länge jag får. De allra flesta skulle känna detsamma, men vad gör man om man inte längre är säker på att man klarar det? Vad gör man när allt är så mörkt att inte ens ditt eget barn är värt att levas för? Det kan tyckas egoistiskt, men är du i den situationen tänker du inte längre klart.

Min första tanke och känsla är att Mia är utbränd, det ostämda pianot var droppen som fick bägaren att rinna över. Dock ska man ha i åtanke att det är ett vanligare tillstånd nu, och man vet mer om det än i början på 90-talet. Kan det ha varit så att hon blev utbränd, men inte fick rätt hjälp och att det ledde till depression och psykos? Eller fanns det en annan orsak? Vad kan det egentligen ha varit som gjorde en levnadsglad mamma till en psykpatient på en låst avdelning, eftersom hon var farlig för sig själv. Detta kan hända vem som av oss, ingen är immun för psykisk ohälsa, och det är oftast ingenting som syns utanpå. Kanske lider din granne av självmordstankar, eller din bästa vän. Mina ögon svämmar över av tårar och de rinner nedför mina kinder samtidigt som jag skrattar till. Trude har skrivit en otroligt sorglig skildring, men samtidigt så underfundig och klockren. Detta är en bok jag kommer återkomma till, och jag rekommenderar den starkt. Oavsett vem du är, läs den!

+++++

Den ljuvliga kärleken

Publicerad 2015-02-22 12:24:51 i Allmänt,

Konsten att höra hjärtslag
Jan-Philipp Sendker
Forum

Spåren efter honom slutar i Bangkok. Varför har han, en framgångsrik New York-advokat, lyckligt gift och med två vuxna barn, bara gett sig iväg utan förklaring? Fyra år senare hittar hustrun ett gammalt kärleksbrev till en okänd kvinna i en by i Burma. Dottern Julia bestämmer sig för att ge sig av och söka efter sin saknade far.

Väl i Burma söker en äldre man kontakt med Julia. Han berättar den mest osannolika historia om hennes fars första 20 år i livet. Julia har svårt att tro på honom, men ju längre han berättar desto mer fast blir hon. Vem var egentligen hennes far? Om man inte känner de personerna som står en närmast, vem känner man då?

Detta är en roman om det mest fantastiska i denna värld, den äkta kärleken. Inte om den ytliga kärlek som kan komma för att sedan försvinna, utan kärleken som övervinner allt. Den handlar också om ensamhet, och om hur det är att vara annorlunda, att inte klara av saker som andra gör utan att tänka på det. Hela boken är så fin, så alltigenom gripande och vacker. Finns det något vackrare än den kärlek som binder samman två människor, oavsett vart man befinner sig?

Vid ett flertal tillfällen kommer jag på mig själv med att hålla andan, att bara vilja läsa lite till. Boken innehåller många frågor, där författaren ställer frågor till dig som läsare och du får själv analysera och värdera lite. Författaren har ett språk som gör att man lätt följer med i handlingen, du blir en del av historien. Både person och miljöbeskrivningarna är rikt utformade, du kan utan problem se och höra allt som utspelar sig. Jan-Philipp redogör här på ett gripande sätt hur lite det yttre spelar någon roll, så länge man får älska och bli älskad.

++++

Kautokeino

Publicerad 2015-02-16 16:27:44 i Allmänt,

Slaktmånad

Lars Pettersson

Ordfront

I Kautokeino händer det mycket. Den svenska stadssekreteraren Torben Nyhlén hittas skjuten i sin bil, och renskötaren Aslak Isak misstänks snart för dådet, tillsammans med sin forna kamrat från kriget, Aron Törnros. Kampen om rätten till samernas betesland har hårdnat, och många blir inblandade i urgamla familjefejder. Inte nog med detta, utvinningen av dyrbara metaller börjar bli en mycket lönsam affär, och det svenska Polar Gold AB satsar stenhårt på att öppna en nerlagd gruva strax utanför Kautokeino. Det blir dock inte så lätt som de hoppats på..

Slaktmånad räknas som en thriller, men jag anser det mer vara en politisk roman. Visst sker det mord i boken, men det kommer först när du kommit halvvägs in i den. Vid ett antal tillfällen under första halvan av boken funderade jag på när mordet egentligen skulle ske, min personliga åsikt är att det kom alldeles för sent, det blev inget fokus på just det. Fokus ligger snarare på rennäringen långt norr om polcirkeln, och om Polar Golds kamp för att öppna gruvan. Jag tycker att det är för många inslag av olika händelser och historier, det blir lätt lite för mycket, och det blir svårt att sätta sig in i det och att hänga med. Något som också gör sitt till det lite sämre intrycket av boken är de nästintill obefintliga person och miljöbeskrivningarna. Många karaktärer figurerar ofta i boken, men du får aldrig någon ordentlig beskrivning av dem.

Det som däremot var intressant med boken var alla detaljer om hur ett samiskt liv kan se ut, och om hur det är att vara ett minoritetsfolk. Mycket var helt nytt för mig, och samerna är något jag nog aldrig tidigare tänkt på, trots att de faktiskt bor i vårt land. Det känns på något sätt som att de lever sitt eget liv, långt utanför det civiliserade vi i övriga landet lever. Lever vi på 2010-talet, så lever de på 1900-talet. Det var en intressant reflektion.

++

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela