läst.se

Bokrecensioner

När Hip Hop kom till Sverige

Publicerad 2015-05-06 16:32:48 i Allmänt,

Livet
Ken Ring
Månpocket

Kens pappa stack när Ken var liten, och hans mamma dog när han fortfarande var en pojke. Plötsligt hade han ingen familj, mer än sina tre storasystrar. Hemma i Hässelby började det tidigt med gäng och kriminalitet, på något sätt måste han överleva. Det var då Hip Hopen kom in i hans liv, han kände att det var han. Musiken blev en större del i hans liv och han började skriva texter. Han blev en av Sveriges största rappare, men allt var inte guld och gröna skogar. Hans väg kantades av droger och kriminalitet, han började själv sälja droger, och ju mer han sålde desto mer knarkade han. Han åkte in i fängelset, och han försummade sin familj som han nu hade. Hela hans karriär har präglats av skandaler.

Att komma in i boken är inga problem, den har en bra inledning och den är lättläst från början till slut. Detta är hans egen berättelse om sig och sitt liv, och man kan verkligen säga att texten präglas av honom. Det är väldigt mycket slang, svordomar och så kallat talspråk. Det är även mycket som är grammatiskt fel. Det sätter som sagt hans prägel på det hela, men det är någonting som retar mig. Under hela lästiden känner jag mig frustrerad över språket. Jag reagerar även på mycket av det han skriver. Jag får känslan att han är stolt över vad han gjort, och mycket av boken känns som en stor hämndaktion där han även skriver ut hur dumma i huvudet vissa i hans närhet är. Det tycker jag av någon anledning är fult gjort, han hade kunnat berätta sin historia på ett lite bättre sätt. Jag får mycket känslor av boken, vilket i sig kanske är bra även om känslorna inte är av den goda sorten. Jag blir förbannad över hur han skriver, och jag blir förbannad över hur han beter sig. Vuxna karl, och dessutom känd. Då tycker jag trots allt att man har ett visst ansvar att föregå med gott exempel, även om vi alla är människor. Jag retar mig även på synen han verkar ha, att det är han som skapat Sveriges hip hop, och att de andra rapparna bara har efterapat honom. Att det var han och hans gäng som startade det som skulle få uttrycket blattesvenska. Oavsett vad det gällde, så känns det som att han tyckte att han tillhörde den absoluta eliten.

När jag har läst ut boken känner jag ändå en stor lättnad. Han har äntligen tagit sitt förnuft till fånga, gör bra saker, och han verkar trots allt rätt snäll innerst inne.

++

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela