läst.se

Bokrecensioner

Viktig skildring om något som inte får glömmas bort

Publicerad 2016-05-04 22:14:00 i Allmänt,

Mila 18
Leon Uris
Albert Bonniers förlag

I Leon Uris roman får vi följa en grupp människor i Warszawa tiden före och under andra världskriget, där finns judar, polacker utan den judiska tron, där finns tyskar, österrikare och ukrainare. Vi får följa dessa människor medan de lever fritt med varandra, vi får se hur Warszawas ghetto byggs upp och befolkas, vi får en inblick i både hur judarna i ghettot har det, hur det ser ut utanför murarna men även ur de tyska officerarnas sida.

Detta är en bok jag läste första gången för 16 år sedan och som jag återkommit till i tankarna många gånger under årens lopp. Trots att jag ofta tänkt på den så vet jag nu att jag faktiskt inte kommer ihåg någonting, och min upplevelse av den nu är en stor skillnad mot då. Som jag minns det var det en mycket fängslande bok, svår att lägga ifrån sig, det skulle jag inte säga om den idag. Dock tycker jag att den skiljer sig från många andra böcker i ämnet, just att man får följa andra än bara judarna, men även för beskrivningarna av hur judarna hade det, hur de gömde sig i bunkrar, tog sig fram genom kloaker och hur de försvarade sig, att de fick tag på vapen från den ariska sidan och beslagtog vapen, ammunition, kläder och annat tyskarna bar på sig när de blev dödade. Att läsa om hur stor överlevnadsinstinkten faktiskt kan vara, hur usla förhållanden det än är.

Beskrivningarna är mycket målande, vi lär känna huvudpersonerna och åtminstone jag tar de till mitt hjärta. Jag kan se framför mig hur man delar av en del av huvudstaden, hur man tvingar alla judar att flytta dit, och hur de får bygga upp murarna och stängslen runt sitt eget fängelse. Jag kan se hur man tar sig fram över taken, genom kloakerna, hur det blir de normala färdvägar man kan ta för att ta sig från en plats till en annan. Jag kan känna paniken av att vara instängd under jord, över 400 människor på ett utrymme som kan inhysa 200, rädslan över att bli upptäckt, spänningen vid minsta ljud, hur uppblåsta lik ligger och flyter i kloakerna, spetsade på vassa galler som tyskarna satt dit efter att de upptäckt att man uppehöll sig där. I all eländighet blommar ändå kärleken, vi får se hur stark den kan vara, hur mycket människor uppoffrar för den hon älskar. Arier som tar sig in i ghettot och lever som jude hos sin käraste, en annan som riskerar sitt liv genom att vara i förbindelse med och hjälpa de innanför murarna.

Vi får se hur tyskar och andra officerare först är övertygade i sin tro på nazismen, för att sedan, när kriget närmar sig sitt slut börja förstå vad de faktiskt har gjort. Vi får komma de nära inpå livet, bli övertygade att även de är människor med känslor, inte enbart känslokalla robotar.

Jag tycker att boken var lite seg i början, men skildringarna och att det är en oerhört viktig del av vår historia som berättas gör att det senare överväger den inte fullt lika bra inledningen. En bok som helt klart är läsvärd och som jag skulle rekommendera.

++++

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela